saknad även av de små

Har suttit ikväll och kramat en liten mellankille...
som grät o grät..
han saknade gammelfarmor sa han...
-de var roligt när hon var här...
Hon kanske är som Gud nu fast sämre...och inte lika stor..och har säkert de bättre..
men de är bara så jobbigt att dom inte är här...sa han.
han sa han även saknade gammelfarfar o gammelmorfar...
men gammelfarfar kommer han nog knappt ihåg.

åå de gör så ont i mej när han saknar o är ledsen eftersom jag också saknar liksom..
och han sa att han inte trodde han skulle känna så många vuxna när han blir stor o frågade om jag skulle dö då när han var vuxen....
jag sa att han säkert skulle känna jättemånga o ha barn o fru och allt och att de är masssor me år kvar tills jag är gammal..å dör å då är nästan han gammal också...

tycker de är så svårt sånt där..
att man inte kan lova något..
att man ska få lov att sakna..
att tiden ska gå...
man önskar att tiden kunde gå lite saktare bara....

han fick komma upp och sätta sig me mej i soffan..
å jag satt där me en klump  i halsen o tänkte...
tänk farmor om du hade sett hur mycke han saknar dej..
hur mycke dom pratar om dej..
saknar dej...
och du hade berömt lea o tyckt att hon var så söt...
och lillkillen hade gett dej en bok som du kunde läst för honom...
å storkillen hade du berömt för att han kan läsa så bra m.m

saaaaaaaaaaknad .......

men nu ska jag lägga mej ned o krama mellankillen som fick sova hos oss .....å jag ska känna att jag njuter av dem just NU...och är så tacksam att vi fått dessa underbara barn...som man kommer följa...
gråter när dom gråter..
skrattar när dom skrattar...
och som man önskar all lycka som finns i hela världen !!!!!!!!



1 Nhea:

skriven

Blir tårögd när jag läser, så fint!



Kram

2 E:

skriven

Å, älskade vännen...det känns så tungt, det där.

Helt plötsligt förra veckan började jag längta så efter min mormor(som ju bodde i Finland o dog förra våren). Brukade ju alltid skicka kort till henne på barnen o skriva några rader, o den närheten saknar jag nu när jag inte längre har någon som kan ta emot och glädjas så över mina brev:-( Helt plötsligt kom bara tårarna av längtan, o allt kändes så tungt...

Hoppas lille Noa förstod bäst det gick, är ju inte lätt att ge löften om att alltid finnas kvar heller.För man har ju inga garantier för att det blir så....Våra mellankillar ganska lika med tror jag, hihi...Sebastian är den som tänker mest på döden o ödet här, o ibland kan han på kvällarna börja oroa sig o gråta en skvätt o undra hur han kommer leva när jag o Jonny försvinner. Men jag ger samma svar som du, att då kommer han ju ha egna barn o barnbarn, o många omkring sig ändå:-) En kväll började han gråta för att Benjamin ju måste bli kvar sist av oss i våran familj, sa han. Så vet jag att jag också tänkte som liten, men det är ju inte heller säkert att äldst dör först...Svåra frågor men man får väl svara så ärligt o snällt som man förmår...

Ha nu en skön dag !

Kraaaaaam

3 Anneli:

skriven

Åh, blir så rörd när du skriver, det är ofattbart när folk går bort, det tar sån tid att förstå att dom inte kommer tillbaka. När jag är hos mamma o telefonen ringer tror jag fortfarande att det kan vara mormor.. den vanan sitter i. Svårt att prata med sina älskade barn också kan jag tänka mej.



Åh, ja nu är det 1 år sen du gick dina sista dagar med Lea i magen! Det går ju såå fort! Åh, jag har så mycket mer tankar kring förlossningen denna gång emot förra.. mycke mer nervös, men jag hoppas det går snabbt och smärtfritt ;) Undrar så mycket vem som är inne i magen.. kanske ännu en tjej? Så spännande är det iallafall!



Vi får se om vi kommer på valborg, men den 2:a maj vill iallafall jag komma, M kanske jobbar lite tokigt där, men vi kan ju höras! Saknar dej/er! Kramar

4 Somris:

skriven

Gumman då... kramar om dig och mellankillen

Love you!

5 Pernilla:

skriven

vad fint skrivet, man blir verkligen berörd.

Många kramar på dig

6 Vickie:

skriven

Tårarna rinner när jag läser. Inte lätt det där.

Skickar en bamsekram..

Tycker om er!

KRamisar

7 Anki:

skriven

Ja det blir jobbigt när de får de där tankarna och blir så där lessna och saknar någon så mycket.

Mina barn kan sakna min mans morfar, de saknar deras hus, deras saker, minnena som bleknar.

Kram

8 Ulrika:

skriven

Åh...livet är så svårt ibland. Men vem säger att hon inte vet och ser dina barn? Jag tror att de vi har förlorat här i livet...de finns med oss och de vet och känner med oss...jag brukar säga att när jag dör ska jag sitta på ett moln i mina zebrarandiga byxor och dricka rosa paraplydrinkar och spana ner på jorden....allvarligt talat, jag måste få tro att de jag mist är med mig och ser mig...vad är det annars för mening...? När Oves farmor dog för ett tag sedan så berättade vi det för Isak med darr på rösten. Oj, oj, hur ska det här gå, tänkte jag. "Jaha", sa pojken, "då är hon i himlen tillsammans med katten Signe för hon är ju oxå där. Vad kul, då kan de vara kompisar med varandra". Underbart!!! Stor kram till er!

9 svintoflickan:

skriven

E

tack för dina rader..å tänk så mkt barn tänker..man vill bara krama om dem...tänkte på seb..tänk att han kunde tänka på vem som blir sist kvar..snyft..

jag var också rädd när jag var liten att nåt skulle hända mamma eller pappa.

usch..de är jag nu me..gillar inte att nån ska dö överhuvudet taget.

efter vår londonresa så tycker jag vi bestämmer ett datum för vår utflykt..ler.

kramkram

10 svintoflickan:

skriven

vickie

å tack för kramen gulliga du...

hur har ni de...

vad gjorde ni igår..

kramkram

11 svintoflickan:

skriven

ulrika..

å får jag sitta lite me dej då..o dricka drinkar...fast alkoholfri vill jag ha..skratt.

men jag tänker också så att på ngt sätt måste dom som dör vara me...

de känns ju så i vissa saker man gör att dom nästan är med...

å ändå tror jag ju att dom är i "himlen"

både ock....

ja sen ser jag ju likheter tex då me mej eller barnen me farmor..de ger ju på ngt sätt en tröst...

Mina barn var inte så berörda först när farmor dog..dom va rju ledsna men mellankillen pratade mest om att å då får vi ju inte äta hennes pannkakor eller få pengar när vi fyller..

å storkillen pratade om vem som skulle bo i huset..

men långt efter sen har de visat sig sorgsna på andra sätt...

tack ulrika för dina som vanligt fina ord...

jag känner att de hade varit mysigt att tagit en fika ihop..ler...

kram

12 Klara:

skriven

Fint skrivet

Kommentera här: