Ja det är många ställen som man blir påmind om dem och som nästan blir jobbiga att gå förbi.
Ja, du det är många sorger vi bär på och det har verkligen inte varit lätt. Jag har ju inte mått så bra senaste året heller så det kommer ju ikapp mig. Nu när jag skriver på boken blir jag väldigt påmind om mamma eftersom hon var så delaktig i Viktors tillverkning och födelse. Känns så himla sorgligt att hon inte får uppleva honom....
det är nog det värsta i sorgen tycker jag, att de inte får vara kvar och uppleva allt fint vi andra får vara med om - utan dem. :-(
KRAM
Viktor minns egentligen inte mormor eller farfar alls. Han vet bara att de har funnits när han var bebis och att de är döda nu. Han tycker nog mest synd om mig o sin pappa för att vi saknar dem så mycket. Men han är noga med att vi ska tända ljus för mormor också när vi åker till farfars grav tex så det känns gulligt. Men det är sorgligt att han inte minns henne och inte har en aning om hur underbar mormor hon verklgien var!! KRAM
skriven
Å min fina vän, saknaden är så tung att bära. Den riktigt skär i en och det känns som man skulle göra vad som helst för att få hålla den där varma mjuka handen bara EN gång till. Men det går ju inte! Det är så orättvist och så hemskt.
*kramar om dig*